Publicerad: 2019-05-29

Smuts, stigma och kontakt. Dessa begrepp är centrala för att förstå inkluderings- och exkluderingsprocesser inom polisen, enligt Jens Rennstam, docent och universitetslektor på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.

Poliser som deltar i Prideparaden i Stockholm 2016. Foto: Istock

– Homosexuella är formellt sett inkluderade i polisen. Men jag har inte varit intresserad av att titta på deras formella situation, utan den informella. Och här finns det en del nedtystningsförsök, säger Jens Rennstam, som har studerat hur homosexuella poliser har det i poliskåren i dag.

Diskriminering av homosexuella kriminaliserades i Sverige 1987, och 1999 infördes en lag mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning. Narrativ i forskningen från 1980- och 90-talet visar att inkludering och sexuell orientering sällan diskuterades inom polisen. Berättelserna beskrev snarare en verklighet där exkludering var ett faktum. Så här berättar en av de som Jens Rennstam intervjuade om hur det var då:

“Jag kommer ihåg på 80-talet. Det var en kille som man misstänkte var homosexuell, och så hade en kille från det här arbetslaget jobbat med honom. Då sa man såhär [i arbetslaget]: ’Vi får sätta Robban i karantän för han har jobbat med bögen’. Och bara att säga såna saker gör ju att man får ju inget självförtroende. Väldigt mycket negativt. Och på den här tiden var det ju sällan man visade en homosexuell på tv. Men hände det blev det ju ramaskri i fikarummen. Då bara ’fy faan vad äckliga dom där är’.”

Inkluderade i periferin

Med start 2005 blev mångfald en fråga inom polisen och det gjordes upp mångfaldsplaner. Polisen formulerade också en uppsättning kärnvärderingar baserade på input från 20 000 anställda, som exempelvis innehöll uttalanden om allas lika värde. Eftersom enkäter visade att det fanns en kunskapsbrist hos polisanställda i HBTQ-frågor lanserades också mångfaldsutvecklingsprogram.

Jens Rennstam blev nyfiken på frågan då han i ett forskningsprojekt under 2010–2011 studerade just detta mångfaldsprogram hos polisen och även följde med poliser som patrullerade i Malmö. En kvinnlig polis fick då honom att få upp ögonen:
– Vet du vad, sa hon, i hela polisen i Skåne finns det inte en enda öppet homosexuell man.

Ett par år senare kontaktade Jens Rennstam gaypolisföreningen och satte in en annons i Polistidningen för att hitta homosexuella poliser att intervjua. Genom nystande och nätverk fick han till slut tag på 19 homosexuella poliser, både kvinnor och män, som han intervjuade. Fram trädde bilden av en polisorganisation som både tystar och samtidigt inkluderar.
– Jag har kommit fram till att inkludering inte är ett binärt begrepp, det vill säga att du antingen är inkluderad eller inte. Istället är det både en position och en process. De homosexuella poliserna är vad en skulle kunna kalla för perifert inkluderade, säger Jens Rennstam.

HBTQ-nätverk motverkades

En berättelse från 2014 beskriver vad som hände när ett antal poliser i södra Sverige startade ett HBTQ-nätverk som hade för avsikt att stötta HBTQ-personer inom kåren. Det sattes upp posters för att informera om nätverket och dess träffar. Dessa revs ned av vissa poliser och några satte också upp reklam för en stjärtsalva ovanpå affischerna. En av poliserna i nätverket sände då ett mejl till sina överordnade och krävde att de skulle agera. Hennes chefer svarade med att skriva ett inlägg på intranätet om att den här typen av beteende var oacceptabelt och att polisens kärnvärderingar framledes skulle upp på agendan på alla möten inom polisen. 

Det formella arbetet med mångfald och kärnvärderingar kring lika rättigheter har alltså gjort avtryck på det informella handlandet inom polisen. Det har nu blivit svårare att vara öppet anti-homosexuell inom polisen. Explicit exkludering har avtagit medan dock implicit stigmatisering fortfarande kvarstår. Många berättelser i dag vittnar således om att det är lättare att komma ut och att det har blivit legitimt att ge röst åt och skydda HBTQ-rättigheter inom kåren. I dag är homosexuella inom polisen sällan öppet stigmatiserade eller exkluderade. Forskningen visar att de ses som en del av kåren, men att de lever i marginalen.

Vikten av kontakt

Kontakt är enligt Jens Rennstam ett relevant begrepp i sammanhanget. Huruvida polisen har kontakt med homosexuella eller inte spelar roll. Den som har kontakt med en homosexuell kollega eller chef/underställd har ofta mer intresse av att kollektivt inkludera, snarare än den person som ser homosexuella som en grupp som en aldrig möter eller förstår finns i ens organisation.
– Inkludering är ofta något som beskrivs som en känsla hos den som studeras. Det är ett sätt att se på saken. Men en kan även se det som en kollektiv process där det spelar roll vad personerna runt den homosexuelle gör. Chefer och kollegor som stöttar och sätter ned foten bidrar till att minska exkluderingen och vice versa, säger han.

En lesbisk polis berättar om att hon överhörde ett samtal om hennes sexuella läggning mellan en erfaren polis och en ung polisaspirant i ett läge då de trodde att hon lämnat byggnaden:

“Så dom såg ju inte mig, och jag såg inte dom heller men jag hörde ju deras samtal tydligt. Och då säger den äldre polismannen till den yngre kvinnan, ’känner du henne?’. ’Ja’, sa hon ’det gör jag’. ’Ja det är en modig tjej’, säger han. Och då sträcker jag ju lite på mig och tänker det var ju roligt att höra. Sen säger han, ’ja men jag gillar ju inte det sätt hon lever på’. ’Va?’ säger aspiranten, ’vad menar du?’ Och aspiranten visste hur jag levde för vi hade pratat om det. ’Nä’, sa han ’du vet dom där homosexuella dom är ju som en cancersvulst på samhället’.”

Kvinnan berättar om sin frustration över det hon hört och hur hon vände sig till en högre chef och återberättade det hela för henne. Hon fick då till svar att strunta i händelsen – en nedtystande handling.

Homosexualitet ”på fel plats”

Smuts och stigma är två begrepp från teorin som Jens Rennstam har funnit givande att fundera kring. Vad handlar dessa om då?

Smutsbegreppet kommer från antropologen Mary Douglas. Smuts har här en annan betydelse än i vårt vardagsspråk.
– Smuts blir ett begrepp för saker på fel plats, säger Jens Rennstam.

För att beskriva tar han exemplet skor. Skor är inte smuts, per se, men om en ställer dem på bordet så kan det göra att en upplever dem som ”smuts”.
– Omskrivet handlar detta om att homosexualitet kanske inte ses om fel eller dåligt i sig, men när det dyker upp inom polisen så anses det av vissa poliser vara ”på fel plats”, det vill säga smuts, berättar Jens Rennstam.

Stigma är ett begrepp från organisationspsykologen Erwin Goffman. Det handlar om att stigma efterlämnar en känsla av skam. Enligt Goffman är stigma ett misskrediterande eller nedvärderande attribut som skapas i sociala relationer.
– De som upplever stigma behöver hela tiden tänka på att hantera sitt stigma, dölja det. Ägna sig åt ”impression management”, säger Jens Rennstam.
– Och vad gör det med en person att hela tiden behöva tänka på vad hen berättar om helgen, om sin fritid eller semestern? Att vara noga med att inte sticka ut, att inte ”avslöja sig”, att bära sitt stigma utan att visa det, säger han vidare.

Risk för ytliga insatser

Avslutningsvis menar Jens Rennstam att chefer som som vill befatta sig med inkludering behöver förstå och hantera de vardagliga informella processerna, vilket är betydligt svårare och kräver större analytisk förmåga och ledarskap än att iscensätta formella mångfaldsutbildningar eller värdegrundsövningar.
– Det är klart att sådana övningar i viss mån kan generera viktiga insikter. Men mina studier visar att de lika gärna kan uppfattas som ytliga punktinsatser som ledningen mest ägnar sig åt för att kunna säga att de har gjort vad de kunnat.

Under 2020 kommer Jens Rennstam ge ut en bok baserad på sin forskning.